För mig är vårt kreativa jag, den del av oss som skapar, den delen som får de "galna" idéerna, vårt verkliga JAG. Vi är inte vårt intellekt, vår kropp eller våra känslor. Vi är inte heller våra roller eller masker. Vårt verkliga JAG är det som skapar och upplever vår verklighet.
Jag har alltid känt mig mest levande när jag har fångats av en kreativ process. Det kan handla om att skriva texter eller dikter, snickra en hylla eller beskära ett träd, skapa ett dataprogram eller en hemsida, att "undervisa" i vardagen eller på ett glödvandringsseminarium, teckna eller måla…
För att må riktigt bra vill jag känna mig skapande i vardagen.
Så mycket konstnärlig skolning har jag inte. Jag växte upp i en kreativ familj (även om det kanske inte är först och främst så som omgivningen skulle beskriva den). Trots att vi på många vis var en konventionell familj, så fanns där en öppenhet för att prova det okända.
1992 gick jag en kvällskurs i olje- och akryl-målning på TBV i Kristianstad. Det var då jag började måla "på riktigt", jag gjorde avbildningar och lärde mig en hel del teknik. Så kom småbarnsåren och familjelivet, och staffliet lades på hyllan. Under många år fanns bara en längtan efter att måla, utan att det blev något.
Men 2004 var det dags att möta mig själv, och att måla blev ett sätt att göra det. Bilderna hjälpte mig att åskådliggöra det jag kände, för mig själv. Det blev fler och fler bilder, ibland finns det något i mig som behöver komma ut på duken för att bli greppbart. Andra gånger har jag magiska möten med djur i naturen eller i min inre värld, genom att måla dem förstår jag lättare vad de vill säga mig.
2006 och 2007 gick jag 2 kurser i Vedic-Art för Linda S Levin i Rinkaby, Mötet med Vedic-Art gjorde mig friare i mitt målande. Jag behövde inte längre avbilda saker och varelser så exakt, utan den energi de representerar blev allt viktigare att få ut på duken. Nu började jag också måla utan att alltid veta vad det skulle bli, och en hel del insikter har kommit till mig via bilder som växt fram på staffliet utan att jag vetat alls vad de skulle säga mig då de blivit till.
Ju mer jag målar desto fler bilder vill bli målade, och plötsligt räckte mina väggar inte till längre. Då är det dags att ställa ut, så att fler kan låta mina bilder tala till sig.
