Jag tror att vi fått våra känslor för att använda dom, liksom vi fått våra fötter att gå med och våra ögon att se med, så har känslorna en funktion.
Man kan dela upp våra känslor på många olika vis, men jag föredrar att se det som att vi har 4 grundkänslor, Sorg, Ilska, Rädsla och Glädje. Så här ser jag på känslornas funktion:
Sorgen är, för mig, "lösningen på det olösliga" När någon eller något som är viktigt för oss försvinner ur vårt liv, då behöver vi sörja för att kunna vara i kontakt med den kärlek som den/det förlorade skänkt oss. Sorgen är som den goda modern som håller förlusten i sina armar och fylld av kärlek låter tårarna flöda. Sorgen är kärlek som släpper taget, som släpper den/det sörjda fri, och som släpper oss själva fria, fria att stanna i den kärlek som finns kvar alltid. Utan att sörja den/det förlorade så kan vi inte heller släppa in kärleken till den/det.
Ilskan har till uppgift att skydda oss vår integritet. Om ngn kliver på din fot, så ber du den vänligt men bestämt att kliva av, gör den inte det så är det ilskans jobb att knuffa bort den. En ilska i balans behöver nästan aldrig vara våldsam, utan bara bestämd. Är du kompis med din ilska så märks det och ingen kommer att hota dig.
Jag ser rädslan som en trafikskylt, en varningsskylt som säger åt oss "Ta det lugnt, se dig för!" Den är också som en påbudsskylt, en liten blå skylt med en pil som talar om vart vi ska gå, för hade det inte varit viktigt för oss så hade vi inte varit rädda. Är vi kompis med vår rädsla är den aldrig någonsin en förbuds- eller stopp-skylt. Men om vi inte kan släppa rädslan i en situation så är det klokt att stanna för annars kommer vi att ha fokus på, och därmed dra till oss, det vi är rädda för.
Glädjen har till uppgift att inspirera oss. Om vi väljer det som skänker oss mest glädje så får vi ett underbart liv. Ibland undrar jag om inte glädjen är den känslan som vi är mest rädda för. Folk går omkring med sina ipods i öronen, men ser vi dem nånsin ta ett danssteg. Man "får" inte skratta för högt och mkt. För vad ska folk tro? de kanske tror att jag är berusad, eller tycker jag är löjlig. Ofta har vi en högsta gräns, vi får inte vara för glada för då straffar det sig. Varför är det så? Jag tror att vi behöver ändra på det, vi kan aldrig få för mkt glädje, skratt och dans, det som händer efteråt har inget med vår glädje att göra.
Våra känslor fungerar också som en mätare av hur mkt i kontakt och samklang med vårt sanna jag vi är. Ju bättre känsla, ju mer kärlek, glädje, lycka och frid vi känner, desto mer i kontakt med vårt sanna jag är vi. Om vi är arga, rädda eller ledsna så talar det om för oss att vi har kommit långt bort från vårt sanna jag.