Vi behöver sörja att vi inte kan leva ngn annans liv, att vi inte kan styra ngn annans känslor, att vi inte kan ta ansvar för att ngn annan ska vara lycklig. Det är en stor sorg att vi faktiskt till sist inte betyder nånting för ngn annan människa, att vi faktiskt är helt ensamma och utan mening för världen. Vi kan inte påverka nånting utanför oss själva. Jag kan bli lycklig i mötet med dig, men det är min egen lycka jag känner inte din, eller ngt som du kan skapa. Jag blir lycklig av att inspireras av dig, men det är min lycka, min inspiration, inte din eller ngt som du kan styra. På samma sätt kan jag bli olycklig i mötet med dig, men det är min olycka, inte din eller ngt du kan styra.
För mig är sorgen "lösningen på det olösliga" Sorgen tar hand om den slutgiltiga förlusten av ngn eller ngt, det är bara sorgen som kan göra det, inga ord, inga tankar, inget annat kan göra det. Sorgen är den goda modern som håller förlusten i sina armar och fylld av kärlek låter tårarna flöda. Sorgen är kärlek som släpper taget, som släpper det/den sörjda fri, och som släpper oss själva fria, fria att stanna i den kärlek som finns kvar alltid. Utan att sörja ngn så kan vi inte heller släppa in kärleken till denne ngn. Den vi sörjer är som en staty i en fontän, den är kärlek, och sorgen sköljer över den, sorgen gör kärleken ren och utan skuld.
Vi behöver kanske sörja att vi faktiskt inte spelar ngn roll, först då kan vi älska utan skuld.
Vad är egentligen kärlek? Är inte kärlek att acceptera alla som de är, att släppa ansvaret, och därmed skulden?