Allt har den mening, det syfte, den orsak, och den nytta som du väljer att ge det, du bestämmer själv. Just nu tänker jag att det kanske kan vara så här: Självmedvetenhet, i samma stund som ngt i skapelsen blir självmedvetet upphör det (temporärt) att vara medvetet om att det faktiskt är en del av allt annat, med samma energier, samma atomer, samma livskraft. Kanske är det detta som i bibeln uttrycks i berättelsen om ätandet av kunskapens träd eller syndafallet. Tänk dig att din hand plötsligt blir medveten om att den är just en hand, då inser den samtidigt att den INTE är en fot, INTE ett öga eller ngt annat än just en hand. Den förstår att den är annorlunda än resten av kroppen, inte ens den andra handen är likadan utan mera som en spegling av den själv. Fast den fortfarande är medveten om att, den sitter fast/är en del av kroppen, så känner den sig ändå åtskild och annorlunda. Innan handen blev medveten om sitt själv, så var den fullkomligt nöjd med att vara en del av kroppen, den levde helt enkelt i frid. Nu sedan den blivit självmedveten så saknar den, den friden, saknar känslan av samhörighet. Den upplever brist på frid och samhörighet, och den får ett BEHOV/BEGÄR att fylla denna saknad med ngt. Kanske vill den ha vackra ringar på fingrarna för att med skönhet, stolthet och glädje, uppleva ngt som liknar den saknade friden, eller kanske vill den hålla en annan hand i sin för att få en känsla av samhörighet. Kanske är det just denna självmedvetenhet som är målet och syftet med skapelsen, kanske är det själva skapelsen/livet/gud/whatever som vill bli medveten om sig själv.
När handen blivit självmedveten så behöver den för att hela kroppen (här synonymt med skapelsen) ska bli självmedveten ytterligare höja sin medvetandenivå, den behöver inse att den är en unik del av kroppen, men samtidigt att den tillsammans med kroppen är ett unikt större själv. den behöver se sina förmågor, sitt syfte, meningen med sin existens, att den faktiskt ha massor av funktioner att fylla i kroppen som bara den med sina unika förmågor kan fylla. Kanske behöver den inse att den är bättre lämpad än ngn annan del av kroppen att klia bakom örat, eller att stoppa mat i munnen, att klättra upp till toppen av trädet så att ögat kan se utsikten. Men den behöver samtidigt bli medveten om att den inte kan göra detta själv. Handen kan inte utan armens hjälp klia bakom örat, den kan stoppa mat i munnen men den behöver munnens hjälp för att tugga och svälja så att det kan bli ny näring åt handens alla celler (vars processer den också måste inse att den är helt beroende av) Handen kan klättra upp till trädtoppen, men den kan aldrig se utsikten.
Kanske är det så att när alla delar av kroppen har blivit självmedvetna så är också kroppen totalt självmedveten, och åtskild med behov att fylla sin saknad av ngt större helt. kanske använder kroppen då sin hand för att smeka en annan kropp och skapa en känsla av den saknade samhörigheten. Men för att verkligen känna samhörighet så måste den bli medveten om att alla kroppar är viktiga delar av ngt större helt... som kanske i sin tur behöver känna sig som en del av ngt ändå större... osv tills hela skapelsen blir självmedveten. För som en klok vän skrev "Allt som finns kan inte uppleva sig själv som det är eftersom det inte finns något annat."
I frånvaro av illusionen finns faktiskt allt ändå, men det kan inte uppleva det, skulle jag vilja säga. Och kanske att allt som finns blir "verkligt" först då det upplevs/blir medvetandegjort, men att allt som upplevs också är det enda som faktiskt finns.
Enligt kvantfysiken så är allting dualistiskt till sin natur. Allt kan existera både som partiklar och som en våg/energi av oändliga möjligheter, först när det observeras blir det en partikel. Du kan hjälpligt likna det vid en krona som du sätter i snurrning på bordet, den ser ut som en nästan genomskinlig boll där kronans yta kan befinna sig på oändligt många ställen samtidigt, men när du för in fingret (observerar den) så befinner sig ytan just där du för in fingret, skulle du fört in fingret ngn annanstans skulle ytan visa sig där. OK det är en bild och den är inte fullständig men på kvantnivå är det faktiskt precis detta som händer, på laboratorier så har man tagit foto av partiklar stora så de kan ses med blotta ögat, som befinner sig på två platser samtidigt! Mkt tyder på att det faktiskt är precis likadant med oss att vi är ett oändligt fält med möjligheter som existerar (som "partikel"/materia) först då, och som, vi observeras. Kanske är det just precis det vi är, den som observerar, den som medvetandegör, den som får allt att bli ngt utifrån fältet av oändliga möjligheter. Kanske är vår sanna natur alltets medvetande (om än ännu så länge ofullständigt). Kanske är vi precis den vi väljer att vara. Det vi väljer att medvetandegöra om oss själva. Och kanske existerar endast det vi medvetandegör. Kanske bestämmer vi helt och hållet själva precis allting!